att uppgå i den odelbara kärleken
och utplånas av solen, sand och kalksten
mellan vita tår som vandrar

två röster vid den glödande
horisonten, två viljor och
en skugga, kastad

över tystnadens
vita mantel

vågornas svall i buktens öra

handen mot axeln, himlen
mot klippan, måsarna doppar
vingarna i solen och
dyker

oförgängliga i ensamheten

intill det glömda och fördolda

förenade intill förvandling
vid den karga laglöshetens
strand