Många nätter har jag vandrat här
uti skogens alla skuggor och nattens mörka sfär
trampat spår i skogens snår i alltför många år
lämnat djupa avtryck ifrån fötterna mina
och bredvid dom så löpte spår av dina

Det var vindens sus i skogens brus
som spelade en melodi i harmoni
Tog mig tillbaka till ett särskilt spår
genom dimman i skogens vassa snår
tillbaka genom alla många långa år

Härom därom eld och glöd
Hitom ditom liv och död
I mitten där fanns du och jag
Nånstans mellan natt och dag

Men fötter dom blir större och stegen de blir längre
Så plötsligt verkar stigen mellan träden mycket trängre
När jag ser upp på himmelen så kan jag se dig än
och det känns som evigheter sen som vi gick hand i hand
som två vilsna barn genom skogens mörka land
Så när träden så tog slut och gryningen tog vid
vid den stora dungen i en länge sedan svunnen tid
För oss två var träden slutet utav världen
så steg den varma solen uppå himmelen

Med smekande strålar värmde ljuset mig
men du gick vilse i solen som bländade dig
och du jagade solstrålar mellan trädens vida grenar
som landade på markens svala mossar och på stenar
Du lät ljuset fylla dig med hopp och med drömmar
när du dansade i strålarnas varma strömmar
solens starka ljus var ett så bländande rus
och värmen i ditt blod var nått jag aldrig förstod

Härom därom hav och strand
Hitom ditom horisontens rand
Vi var desamma du och jag
Men vi blev som natt och dag

Med hjärtat i brand du släppte min hand
när solens strålar bröt våra band
och du lät ljuset bränna bort mörkret i din själ
när du steg mot himmelen utan ett farväl
då inget mörker fanns kvar att tynga dig mer
steg du så högt mot molnen utan att titta ner
För solen sträckte ut sina strålar emot dig
där flöt du på himlavalvet så högt upp ifrån mig

Jag fasade att jag aldrig skulle se dig mer
men så kom kvällen och du föll med solen ner
Det kändes så svårt att se dig falla så hårt
du föll förbi allt det som var vårt
och kraften var så stark när du sen tog mark
så hårt att du ej kunde resa sig igen
och så nu ligger du min hjärtevän
evigt jordbunden uti lunden
av mörkret tagen och dragen ner
och aldrig jag ser dig dansa i solen mer

Ibland låter jag mörkret suga ner mig
bara för att få se en skymt utav dig
I en saga om oss två och allt vi hade då
och här är jag nu men vart är du?

Och inga fotspår leder hit, inga stigar finns att följa
ingen tar sig mera dit, den plats hjärtat vill dölja
i morgon dimman ser jag skuggor utav det som var
dansande minnen och bilder ifrån våra flydda dar

Men hjärtat det blir större och nätterna blir längre
så plötsligt känns hela världen så väldigt mycket trängre
och om det nån gång löper ett par spår bredvid mina
då önskar jag så innerligt och hjärtligt att de vore dina

Härom därom eld och glöd
Hitom ditom liv och död
vi var nånstans mellan då och nu
och här är jag! Men vart är du?

Linus Piknik

120504