Jag skrev ett brev härom dagen, till dig. Men jag var för full och hade formulerat mig alldeles för känslosamt. Jag blev tvungen att gömma och glömma det jag hade skrivit; kasta, förtränga. Börja om på nytt, klarsynt.

Inleda med ett Hej utropstecken eller kanske, om jag tillät mig vara språkliberal, även tillägga en glad gubbe också. Detta istället för ett tyngt och dovt Hej punkt punkt punkt, nästan ironiskt, eller hur? För vad vore väl mer klumpigt nu, än att säga sanningen. Nu när det hela är uppklarat, rättegången över, leenden åter igen.
Jag kan din adress, men var tvungen att öppna min webbläsare, (som är och kommer att förbli chrome) för att söka på ditt nummer på hitta.se, för att se ditt för och efternamn, skrivet av någon annan. Som en objektiv satelit, bekräftande att du finns, att du är där du är, för allting blir lättare då. Som om det vore ett enkelt förhållningssätt, ett par siffror och bokstäver i svart, mot en vit bakgrund, så enkelt, så mycket lyckligare jag hade varit, om du var betydelselös.
Men det är väl bara att låtsas, att det faktiskt är så. För jag orkar inte dras in i allt det där, så kletigt och trögflytande, som tjära, jag aldrig blir ren från. Hur lär man sig att glömma? ”Man går vidare”, skulle en klok människa säga, hade väl sagt samma sak till dig, om du frågat mig. Men det är bara en fras, precis som älska bara är ett ord, eller som att eifeltornet är 325 meter högt, inklusive masten, bara ett faktum. Vill inte ha något sådant, vill bara att det ska kännas okej.
Att även det som bor längst, längst inne i mig, ska säga att det käns okej. Men det är inte så och jag är förtvivlad över det, för det var ju rätt längesen nu, snart ett år sen vi sågs sist. Jag vet inte vad jag borde göra, jag kan vara stark och bara ge fan i att tänka på det. För det är ju ganska patetiskt, allt det där, eller hur? Ingenting att bry sig om. Egentligen