Det var aldrig meningen att det skulle bli så. Något uppsåt fanns inte. Han klandrade sig själv. Utan anledning. Ja, intellektuellt visste han att det var så. Känslomässigt hade han inte kunnat stå emot. Eller berodde det på att han inte kunde gå fram. Så var det.

Han visste precis hur det skulle gå till i framskridandet, men han ville inte berätta för någon hur svårt det var. De skulle bara säga vad han redan visste. Och visste, det gjorde han. Alltför väl. Den felande länken trodde han på. Ja, att den fattades. Bara den kom så skulle han kunna ta steget fram. Nu var det långt. Han hade ljugit för att skona sig själv. Men själv tyckte han att han inte hade velat berätta. Inte ens för sig själv. I alla fall inte på riktigt. Fanns det någon återvändo. Någon möjlighet att han skulle gå fram bara sådär. Helt ansträngningslöst med lätthet. Han väntade på hjälp. På ett tecken. Som om det skulle trilla ner i hans hand eller iallafall vid hans fötter, så att han enlkelt kunde plocka upp det. Tålamod, timing ville han ha. Eller var han bara feg. Vad fanns det för mening med att gå fram.

En dag hade det blivit tomt och sedan hade det bara vuxit och ökat i omfång åt alla håll. Inte tomheten utan allt det hopp som fanns. Han hade försökt och försökt. Det blev fel varje gång. Så han hade gett upp. Inte slutat hoppas utan bara blivit passiv. Han hade hur många ursäkter som helst och alla var legitima.

Nu var han fast i lokalen han skaffat. Varför han gjort det mindes han knappast längre och det spelade ingen roll ändå. Men han visste inte hur han skulle bli av med den. Den var som ett evigt moment 22. Det var vinter och det fanns ingen värme. Han huttrade i hela kroppen och ner i hans hand föll det. Inte det han hade väntat på eller velat ha. Men det var en början. Inte som en början på ett lyckligt slut utan snarare ett lugn som bara landade där. Hur kan en droppe ge det. Han tänkte på gamla tortyrmedtoder med droppar av vatten, fallandes på offrets huvud om och om igen. Men han hade endast fått en och dessutom mitt i handflatan, exakt i den lilla dalen som blir tydlig när handen är skålad. Han tittade upp i taket. Fult var det, men inte något tecken på fukt eller läckage.

Ääh, tänkte han högljutt inom sig själv, jag vill inte ha något, inte va något. Han kände sig vaken och levande, men inte sådär uppspelt som han kunde vara ibland då han lurades med alla i sin omgivning. Det var inget lugn heller egentligen som han först trott. Inte heller en pånyttfödd eller ny energi. Det var kärlek.

Och om du som läser tror att det var romantisk kärlek eller allmänmänsklig kärlek eller kärlek till sig själv, så har du kanske fel. Han visste inte själv. Och inte fan var det meningen att han skulle bry sig om det heller. Det visst han.

En kvart senare lämnade han lokalen. Vinden mötte hans ansikte. Kärleken var bortblåst. Åtminstone som ord, idé och intellektuell förståelse. Nu visste han något annat och nytt. Det var liv som hade fallit i hans hand.