kvinnan har svårt att gå har nästan alltid någon med sig

blir orolig när jag ser henne ensam ute

" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

kvinnan har svårt att gå har nästan alltid någon med sig

blir orolig när jag ser henne ensam ute




Känner oro över det jag ser

  

i mina öron lyssnar jag

till Peter Le-Marc

med mina ögon

ser jag ut genom fönstret

 

ser kvinnan som har så svårt

att gå komma gående efter vägen

hon möter en man han stannar

och pratar med henne

 

han fortsätter sin promenad

kvinnan blir stående och ser

sig om så vänder hon börjar

gå över gräsmattan mot det

röda tegelhuset

 

hon försvinner jag ser henne inte

tänker vart kan hon tagit vägen

så får jag syn på henne igen

 

hon har tagit av sig jackan

det är ingen värme ute

det blåser kalla vindar

 

så är hon försvunnen

lite orolig blir jag

så plötsligt är hon där igen

nu försöker hon ta på sig jackan

 

undrar vart hon tänker ta vägen

släpper inte henne med min blick

så ser jag att hon går mot porten

där hon bor

 

så öppnar hon den och går in

det känns bra

nu kan jag slappna av

vet att hon inte är ute

och går bort sig

 

 

 

anits 13 maj 2012

 




Fri vers (Prosapoesi) av anits VIP
Läst 140 gånger och applåderad av 7 personer
Publicerad 2012-05-15 23:36



Bookmark and Share


  Ljusletaren VIP
Så bra att du har ögonen på henne i fall att ...
Så ska vi alla se på vår omvärld!
Ett enda litet steg från oss kan hjälpa många andra.
Tack för en tänkvärd text/ kram
2012-05-17

  Bibbi VIP
Skriver under på Eva Helene
2012-05-16

  Eva Helene VIP
Värmande omtanke här!
2012-05-16

  Lars Hedlin
Du är en omsorgsfull själ..TAck ! kram
2012-05-16

    Birgersdotter VIP
Det visar att du bryr dig om dina medmänniskor..fin
2012-05-15
  > Nästa text
< Föregående

anits
anits VIP