du var ett förvirrat spöke
från sömlösa nätters dimmor

ett barn inlindat i en
trasig segelduk, ett uppskrämt
djur som i blind eufori galopperat
ut i skogen och inte hittat
tillbaka igen

och jag kunde inte annat
än att älska dig

och du sa att du måste ut ikväll

jag vände mig om mot fönstret
som om alla tåg gått och alla
fåglar lättat

som om Oktobers förmultning
redan ruvade under vår hud

som om allt redan var över