Vaknat,
somnat,
vaknat
och somnat

Känner mig mer sliten nu än
jag gjorde före jag somnade, första gången.
Kroppen värker
musklerna stretar emot.

Varje andetag känns tillgjort,
det är inte jag i denna kropp.
Inte jag som andas.
Likt med hjälp av en respirator
cirkulerar luften i mina lungor.
En maskin som tvingar mig leva.

Kroppen och andetagen samarbetar inte,
hela tiden i otakt.
Inte ens musiken beter sig som den ska.
Precis som i film spelas tonerna i bakgrunden
hörlurarna ger inte ifrån sig ett ljud, trots att jag maxat volymen.
Utomkroppslig känsla.

Rastlöshet

Det kryper i ben och armar
samtidigt,
djupt inombords
sitter den lilla flickan och skakar i gråt av förtvivlan.
Dold i ett mörker.