Det pirrar i mina lungor
visslar i mina hjärtslag

"it's the last day of life in my dreams"

händerna vaggar i takt med pianospel
trycker tangenter
formar poesi
som musik
i mina öron

gungar med luften
sluter ögonen
och känner verkligheten bulta
innan för ögonlock

alltid dessa ögonlock

jag har en man innanför revbenen
som säger att jag är en konstig kvinna
som inte stammar i talet på naturkunskapen
som inte darrar händer
vaggas in könsroller

"Look like a girl but I think like a guy
Not ladylike to behave like a slime"

jag trycker tangenter
formar poesi
till kampsånger
i mitt huvud

väntar på takten
tonen
tar ton
sjunger trummande
vaktande
visslande

och det pirrar i mina ord när jag hör

"one night to speed up truth"

när ska verkligheten bli norm(alt)?