Det värsta med att vara lycklig
är att jag skriver sämre dikter

Radikal poesiförstörelse
tappar bort orden
sorgen som lindar sig kring dem
och biter sig fast i revbenen
blir en klump i magen

När jag snubblar och faller
får jag inte lika ont av skrapsåren
kanske för att jag inte tvättar dem
med salt och ångest

Det värsta med att vara lycklig
är att dåliga dikter ens är ett problem
när jag jämför

vad var inte problemen jag hade?