Jag har en väninna som aldrig har någon mat hemma när jag kommer dit, det finns inga digistivekex att ta för sig av. Vill jag dricka en kopp hett måste jag ta med mig det jag vill ha för att göra det heta vattnet drickbart. Det finns inget socker heller. Sked finns, att röra om med. Eftersom bestick inte går att äta eller ens gå till stampen med går det att räkna med att det man själv skänkt till det hushållet troligen finns kvar även flera år efteråt. En gång var en annan väninna till mig där. Hon gick dit i gymnastikskor. När hon skulle gå hade skosnörena försvunnit. Med dem hade en tub handkräm också fått fötter. Hon besökte badrummet och fann då att hennes tub med tandkräm och flaska med schampo, som hon hade för övernattning där, var tomma. Den mat hon haft i frysen för att kunna ha till middag eller lunch, de var uppätna. Trots att väninnan är vegetarian och det varit köttfärslasagne. När den väninnan kommer hem till mig så får jag höra saker som 'Det fanns en chokladkaka i kylskåpet, jag tog en bit', vilket betyder att bara två tredjedelar är kvar, som mest. Att det 'fanns' digestivkex i skafferiet, det får jag veta först när jag tittar efter och ser spåren av paketet, fullt med smulor på hyllan och de trasiga bitar som gästen ratade. Jag vet aldrig förrän i efterhand vad som skall finnas kvar av det jag dock visste fanns där innan. Att säga till den personen något i stil med 'välkommen och känn dig som hemma' är helt onödigt. Kanske borde jag istället säga 'välkommen och ta för dig av livets nödtorft'. När jag och en väninna till mig kommer dit så måste vi alltid ha med oss saker. Det brukar då vara nyfikna och smäktande blickar som följer våra förehavanden då vi gör oss hemmastadda för att äta vår nödproviant. I hushållet finns som mest några burkar med majs eller en halv kartong ris. Om det blir något över lämnar vi kvar resterna för att slippa ta hem dem. De blir då emottagna med översvallande glädje och orden 'jo, men de går nog åt'. Människor har sina fördelar och nackdelar, så är det bara. Att tillfället gör tjvuven är förstås även det känt. Alla försöker förse sig av varandra om så bara är möjligt. Att jag själv inte är precis sådan att jag korpar åt mig vad jag kan bara för att jag kan, det kan jag inte klandra mina vänner för. De är som de är, precis som mina släktingar och deras släktingar. Däremot har det hänt att när jag fått en femtiolapp för mycket i växel och upptäckt det först flera timmar senare, jag har behållit den och tänkt att det var skönt det inte istället fattades mig pengar. När någon varit hemma hos mig händer det att jag går omkring och bockar av i minnet vad som trots allt finns kvar. Ibland saknas en ryggsäck, en dricka, någon bok eller två et cetera. Det är alltid lika spännande att se vad som finns kvar. Att gästen skulle vara kvar har förstås inte, under årens lopp, varit helt ovanligt men det är inte så ofta förekommande numera.