vet ni,

när man söker för psykiska problem. jag menar problem som är mer eller mindre patologiska

då blir man bemött som mindre vetande, av personalen på psyket

inte så att dom är otrevliga alltid eller så, men precis som om det var något fel med själva intelligensen

ibland, och jag tror ofta, för att man är sk 'falskt kompetent'...man ser bättre ut än vad man mår inuti

sjukdomen syns inte på utsidan, inte alltid, eller, inte hela tiden


kommer man slabbig, med fett hår hängande o skärsår i armarna. ja, då är det något som syns att det inte står rätt till

men om man som jag och många andra, levt ett liv som 'nästan' friska, utbildat sig o arbetat etc

då är det som att man går in i en rättegång där man måste lägga fram bevis och skaffa vittnen som kan styrka ens utsaga


när man sen är inne i denna apparat, fortsätter den här upplevelsen av oförstående, storögd psykpersonal som ser ut som om dom mött något dom inte alls väntat sig...

gick dom inte en utbildning där dom fick lära sig detta, att möta det här. att det är så det kan se ut
jo, men dom har glömt...
jag tror att det kanske ofta är lite mer hårdhudade människr som jobbar inom psykvården, för att alls orka med att se detta


man skulle kunna tro, och vilja att det var mycket känsliga o intelligenta personer dä...men det skulle nog inte gå så bra, för då skulle dom gå under känslomässigt


hur kan man fixa detta?


genom bättre utbildning o policy i bemötande av den som söker. fortbildning hela tiden som forskning går framåt

detta är viktigt! många besvär som depression o ångest, kan om det tas om hand på rätt sätt i ett initialt läge, behandlas
och kanske kan den människan som är sjuk, lära sig leva med sin åkomma, få verktyg att hantera livet och gå vidare som person och växa


psykvården är precis som världen utanför...precis som att man till varje pris vill förneka den känslomässiga misär som en vanlig person faktiskt kan drabbas av när som helst, var man än kommer ifrån och har för bakgrund

nej, man vill ej ta i begrepp som konstant ångest, depression som går som vågor på Stilla Havet, mani - som kan leda till mer eller mindre katastrof, självskadebeteende (som inte syns ex extrem matkontroll) och sist men inte minst; återkommande tankar om självmord - att själv avsluta sitt liv, för att man inte orkar mer...


detta kan man ej tala om utan att folk drar sig tillbaka. det är för skrämmande och obehagligt
jag förstår det för gemene man, men

dom som jobbar med detta måste i grunden ta till sig och kunna hantera detta för att kunna möta, den som söker vård


jag har sökt hjälp...akut ett flertal gånger...talat om mina självmordstankar som konstant gnager och utvecklas...utan respons, mer än; jag förstår att du har gått igenom en del jobbiga saker....

har sedan november 2009 hållit på med detta och först nu, tackar jag för att det är slutdiagnos och behandling på gång

men hur lång tid ska det behöva ta? jag kan säga att jag varit mycket nära ett definitivt avslut många gånger under denna tid

det är oacceptabelt.


jag söker hjälp inom psykvården för att mina besvär är ohanterliga för mig själv - jag behöver hjälp (det är inget kul i sig att söka psykvård - lika tråkigt som att söka för cancer eller hjärtfel eller benbrott)
samma smärta - på olika ställen i kroppen


kroppen, den kroppen jag lever i


behöver jag mer skit och bestraffning för det jag ej kan styra själv?

nej...



tack för ordet!