Det var ju inte ett barn som blev givet
Det var ett barn som blev lämnat
bland vikta pappersblommor
I det raserades skuggspel mot vita väggar
räknade det inte dagarna för tillbakavändandet
För det lämnade allt
Också sin egen form
För det fanns inte möjlighet för något annat
när spegelbilden krackelerade
och liten hand sträckte ut
mot någon som inte längre var hemma
I tomrummet efter denna någon
och i de stillastående dagarna i patriarkens hem
träffades avgörelser okända för liten mjukkind
och undrande ögon omgivna av tung sorg och andras liv
Såg det ingen annan möjlighet
än att låta det svarta träda in
och sluka resterna av liten själ
Mellan bomullslakan och ensamhet