Jag hade en kudde med blåa rosor som du brukade lägga din kind mot

när kudden blev varm vände jag på den

du brukade skratta tyst

och andas högt

Jag kunde ibland tänka att jag är nog galen

att det är inte konstigt att det blir så

när någon så liten som du ligger på ens kudde

och andas in alla partiklar som jag sparat

i skåpet under teven i vardagsrummet, högst upp på hyllan i hallen och mellan springorna i parketten






Jag var väl förberedd när du kom

jag hade bunkrat med tankar, drömmar och ett överflöd

som inte fick nån plats utanför

det var reserverat för dig

jag hade förstått att du skulle behöva mycket

och att du skulle ta lite mer

Därför hade jag memorerat all närhet jag orkade bära

och alla bokstäver som jag hade viskat låg ihopvikta i olika kuvert

i byrån som skulle bli din när du kom, jag visste inte om du skulle vilja öppna dem,



men jag har sparat på allt som påminner om dig







När det är kallt blåser jag varma andetag på kudden

och inbillar mig att alla rosorna blir röda

jag tänker att jag är inte galen än och att jag måste samla på mig mera damm innan dess

och du måste leta en stund till innan du hittar mig




Jag träffar någon som säger att mödan blir mera värd då

så jag brukar nicka och hålla med,

jag vågar göra det för jag tror att du förstår.