jag kan än idag minnas

rummet i det stora uthuset

som kallades snickarboa

rummet jag var så rädd att

gå in i där golvet var nästan

intet några plankor här och

där

ofta var golvet så fullt av skräp

och skrot så det syntes knappt

var man kunde sätta fötterna

jag gick sällan in där men ibland

blev jag tvungen det satt ett stort

hänglås på dörren nyckeln var väl

gömd så inte barnen skulle ta sig in

det fanns mycket spännande där

som pojkarna tyckte om att upptäcka

en dag var låset borta hur det hade

försvunnit var det ingen som visste

jag försökte att inte säga något

så pojkarna skulle falla för frestelsen

att gå in dit

en gång städades snickarboa den

städningen har jag många gånger

tänkt på allt bars ut nu skulle det

bli ordning och reda

en helt fantastisk snickarbänk kom fram

den hade inte kunnat ses för allt som

låg ovanpå det lades lite mer plankor

som skulle bli golv dom spikades aldrig

fast

när det var gjort och allt sorterat i högar

med det som skulle vara kvar och det som

skulle slängas blev det inte så mycket som

hamnade i att slänga högen

jag hade inte så mycket allt det att göra

jag begrep ingenting och det var karl göra

att få ordning på snickarboa

det hela slutade med att allt bars in igen

det såg lite bättre ut det gick att gå in

utan att vara rädd för att ramla igenom

golvet och göra sig illa

hur det ser ut nu vet inte jag glad för att

slippa vara rädd att någon ska göra sig

illa och att slippa ha ansvar för något

som är halvfärdigt och som kanske

aldrig blir färdigt

anits 11 juni 2012