Telefonen ringde, fest hos trumpetaren, genom vackert sommaregn, längst sommarklädda gator, svalor i skyn, duggar lätt i regnet, vin och sprit för galenskapen och sorgerna, och tilltrasslade minnen, ingen broms, maximal hastighet, på knä, kring midnatt, står en kille, full, och dikterar sin kärlek till någon, jag ler och ser mig själv i honom, med storslagna ord, patetisk, hur jag försökte förklara hur mycket hon betydde, men snubblade på orden, och föll i trottoaren, medan månen skänkte mig ljus, men gav aldrig upp, med dimmiga ögon försvinner jag in och ut bland klubbarna, likt desperadon på flykt, och vid gryningen går jag längst hamnen, och faller ner på parkbänken, och ser båtarna försvinna, natten, vännerna, har gått hem för länge sedan, det är vackrare än på länge, och det ända som går hem den kvällen är tågrälsarna...