Hur hårt allting känns
Hur ofta man än dricker om kvällarna för att klara av att somna
så känner man sig så värdelös
Ångesten har bivit en vardag,
inte för att man har gjort bort sig
utan för att man är den person som ingen ser.
Man önskar att möta någon,
någon som respekterar en för den man är.
Kanske man ändrar sig?
Kanske man kan få känna sig hel.
Jag önskar jag våga berätta,
berätta hur man ständigt kämpar för en normal vardag.
När man helst vill somna om och aldrig mer se.
Rädd för att folk skulle kalla en lat.
Rädd för att folk skulle skratta.
Jag är allt ifrån lat.
Jag är rädd för att be andra om pengar,
rädd för att andra ska känna mig som ett måste.
Så jag försöker klara mig själv.
Jag försöker ta mig upp från sängen, upp från golvet när allting brister.
Men det är oftast inte lätt.
Kan ingen se,
kan ingen höra..