Jag hatar

när du får

gråta som du

vill medan

jag som nästan

aldrig gråter

ska "rycka upp

mig" bara för du

inte orkar med

att jag är ledsen

och sen undrar

du varför jag aldrig

gråter.

Är det verkligen så
underligt?


Jag ska börja

ignorera dig

när du grinar

som ett äckligt

nyfött barn

du ska få känna

hur det känns

när ingen bryr sig

om dig

alls.