Jag lyssnar till ditt hjärtas hymn,
sorgsna toner som ekar i takt med mitt hjärtas slag.
De är av ord, i verser på ett språk jag kan förstå.

Jag speglar mig i din själ.
Försöker hitta ett svar.
Är Du som Jag?
Eller luras jag kanske av en illusion,
att trasiga själar, som pusselbitar,
kan bli någonting verkligt, vackert och helt tillsammans?

I rummets dunkla mörker lyser ett svagt ljus
som kastar skuggor
och bekräftar köttet.
Stillar ögats nyfikenhet.
Vi hetsar efter mer,
mer än någon av oss varken vill eller kan ge.

Frustrationen river, sliter och skär i köttet.
Jag vill in i djupet.
Kanske finner jag mig själv.
Kanske oss.

Finn mig.
Jag behöver andas.