Nu sitter jag här,
i den positionen jag aldrig velat.
En fri vilja,
och därmed också ett val att göra.

Ett val om två personer.

Som häromnatten fick uppleva
alkoholens mörka sidor.

Jag vet,
att du ångrar det du gjort.
Men det gör
så fruktansvärt ont.

Blåmärken och bulor,
det kan jag leva med.
Det är inte det som gör ondast.

Men jag vet inte hur jag ska
hantera vetskapen om
att det faktiskt har hänt.

Jag har aldrig älskat någon
så som jag älskar dig.

Jag har aldrig sett åt en människa,
och känt det jag känner när jag ser dig.

Men när det ofattbara händer,
kan man vara annat än splittrad?

Jag vet vad jag vill,
jag vet bara inte hur
allting ska bli bra igen.

Du måste förstå att det är svårt
att hålla handen
som man aldrig trodde skulle
röra vid ens kropp på det sättet.

Även om jag vet att det aldrig skulle ske med
knuten näve igen.





Jag kan inte beskriva hur ledsen jag är
över det som har hänt.

De borde aldrig..
men man tappar kontrollen ibland.

Jag vill säga att det är okej,
att det är lugnt,
när du ligger i mitt knä och gråter,
men jag kan inte.

Det som hände
gjorde något inom mig.

Och jag kan inte sätta fingret på vad det är.
Jag älskar dig så jävla mycket.

Jag hoppas du förlåter mig,
för att jag tar avstånd,
fast att jag är närvarande.

En dag ska jag se på dig,
och allt ska vara så,
som om det aldrig hade hänt.

Jag vet bara inte när,
Jag hoppas du kan förlåta mig.