djupt nedlagd
i hudens allra finaste gömmor
försiktigt skimrande i andetagens darrning
skyggt gömt i de gröna
de som inte möter just nu
men som finner vägen förbi
finns hon kvar tilltuffsad tillplattad av sin egen dumhet
och sin hoppfulla tro på att det finns annat här i världen
än dörrar och blindhet
och så ler hon lite skevt åt sin egen dövhet
och lägger hjärtat sitt i handen och vaggar det ömt
och tänker
en dag kommer också hennes radar att fungera
och hon kan ju trots allt aldrig vara arg länge
hon är inte funtad så
inte ens pyttelite