Alla allvarliga ord
fulla av omtanke
fyller mig med leda.
Finns ni i verkligheten?

När bjöd ni på mat,
en kram, en tjänst?
Min själva existens
hänger på mer än ord.

Alla ni stackars rädda
med ord som sköld och vapen.
När största trösten
är ordlös -
vilken tröst kan ni ge
och få?