I sprickan,

gapet,

mellan känslorna

och intellektet,

fladdrar

instängda spöken.

Skrämda.

Utrymmet krymper.

Kontinenterna närmar sig

varandra.

Varje gång du rör mig.

Varje gång du försäkrar mig

att du vill ha allt jag är.

Sakta, sakta,

sjunger sig avståndet

mindre.

Jag blir till.