så obegriplig är sorgen
som ett gammalvävtmönster
återuppskuret av ovarsamhet
så försiktigt ny var hon
att hon trädde rakt genom isen
med ben och allt och
sökte sig dricka otörstig
där bara lite fanns
hon vrider runt mellan orden nu
för bland dem finns det ord av fint
som söker så försiktigt finna väg
och hon skälver av skräck
och skygghet mellan bladen
räddare nu än innan hon
blev klar över ordens dissonans