Jag faller och du fångar mig i en stelnad piruett. Du kallar mig dåraktig när min sköra skalle snuddar betongen. Du ser det gråa, kala och det hårda, men jag ser ett hav av blommor och känner mig berusad på livskraft. Du säger att mina färger är en dröm och att min lycka är en lögn.

Min nakna kropp är täckt med fjärilar och jag känner hur det kittlar när de rör sina vingar. Din hand är stor och mörk när den jagar över min kropp. Alla fjärilar flyr skuggan, men jag kan inte fly dig. Du skakar mig, drar mig över det hårda betonggolvet och jag ser hur du formar ljud: ”jag behöver ha dig vaken”, men jag vill inte vara vaken.

Jag ligger ner och andas betong. Smakar betong. Omsluts av betong. Vaggas till ro av betong. Din ömhet har blivit kall och dina armar är lika sträva som golvet. Du är det gråa, kala och hårda och jag har blivit bestulen på alla mina färger. När jag slår upp ögonen ser jag en ensam fjäril fladdra förbi.