Till Pappa.

Du har börjat att mista färgen. Du är en skugga på min vägg, en spricka i min kaffekopp, vinden som får min gardin att dansa och sorgen i mitt bröst. Du har inget ansikte längre, men när jag blundar kan jag känna tobakslukten som påminner om dig. Du bleknar bort, men jag kommer aldrig att glömma dig.

Jag minns vår sista sommar. Det var ingen som ville att vi skulle ses, men vi gjorde det ändå. Vi åkte och fikade och jag fick träffa er hundvalp. Jag fick se huset jag var uppvuxen i och hur annorlunda det såg ut. Allt kändes konstigt och gjorde ont, men jag fick ha dig för mig själv ett tag och det var okej. Jag hade vant mig. Jag hade kunnat vänja mig vid allt, utom att du försvann.

Jag har sett dig göra så mycket hemskt, det tänker jag inte hymla om. Din svarta blick, stryptagen, ilskan, alkoholen och den förbannade torftigheten, men jag minns också när du försökte. När vi gjorde resor, när du köpte mig en dyr fiol (trots ditt ointresse för musik), när vi var ute med hunden i skogen och när vi hälsade på min mormor. Du ville väl.

Hur färglös du än börjar att bli och hur mycket du än dansar bland skuggorna på min vägg, kommer jag alltid att bära med mig minnena av dig. Du kommer alltid att vara min pappa, även om vi aldrig igen kommer att träffas eller yttra ett ord till varandra. Jag saknar dig.

Din Dotter