På promenader vid ängen invid ån gläds jag alltid åt blommorna. Vackra, lysande, vilda och fria.
Det är lätt att förstå varför små barn gärna plockar dem, tar dem med mycket korta stjälkar och räcker dem till någon vuxen. De grips av den omedelbara skönheten och vill dela den, utan tankar på vaser.

Vuxna plockar av den vilda skönheten, arrangerar den och gör den till sin.
Är det av samma orsaker som de vill ha en egen täppa, där naturens gång skall störas, hindras och växtligheten dompteras?

Krukväxter och planteringar är beroende av människor som tycker om det planerade, uträknade och tillrättalagda. Hos mig trivs de inte.