jag kan ju inte annat än skrattgråta
stående fastfrusen i morgonisen som
den något slokande illusion av en människa jag är
bärandes smärtan över de hastiga stegen
som aldrig var mina men som kom
drivna ur en önskan om att vara en annan
jag vet det nu med den söndersprängdas visshet
därför måste jag vila mellan andetagen
och försiktigt fläta samman mig själv igen
men också för att sörja att jag lärt något nytt
som jag önskar jag sluppit för smaken mot huden
är fadd som gammal choklad utan chili
sångerna har tystnat och inte ens citronerna
orkar att sucka där gräset fallit
men jag tröstar mig med att jag inte är
helt försvunnen bara försiktigt bortböjd
och en liten smula svår att nå
men bara om man inte kan läsa
det finstilta tatuerat i de gröna
de som inte glittrar mer
och om man har bråttom
mellan stegen