Jag har tänkt många gånger
kring dina murar
försökt se över barriären
hur motvinden stödjer

Vi är spegelns motsatta sidor
dimmigt,
droppar
kondensen lämnar spår
på dina skälvande ögonlock

Santoryu,
dina stämband vibrerar
i allt för låga frekvenser
parallellen,
sprickorna
dimensionen oss emellan.

Du, på ditt hav
samma hav som välver globen
Körsbärsträden blommar
och dropparna faller
och rispapperet är för tunt för att bära

Du har ärr, som oss andra
kanske större, kanske bara i ytan
du är något, mer än andra
kanske större
kanske bara för mig

Om vi någonsin spränger barriären
klättrar mellan världar
om vi förvandlar otänkbart till påtaglighet
så ska jag luta pannan mot din kondens
och låta dig välva dig runt mig

(och vira hela världen runt din existens)

till ett skummande hav
och vågors brusande kronor
svarta vattens speglar

och du, jag och dina sotiga ögons stillhet.