jag gråter vid en mur av fallna stjärnor där det
inte finns bakåt bara framåt och en lutning mot

jag ber er inte om att förstå

för ensamheten jag dricker har ingen botten
bara en längtan mellan bladen och en längtan
till den strand där sångerna krossades och bröts
dit jag måste gå nu för att kunna bygga

en egen farkost

jag lägger handen kring formen svart
min själ darrar lika nyfödd som hållen
aldrig så mött som då aldrig så frigiven

av kärlek som nu

för jag vet att du såg
och mellan mina fingrar
formas det skröpliga ordet
vacker

en sällsam gåva
mellan hjärta och revben
för en överlevande

som jag