Jag delar mitt bo med en liten apa.
Den svingar sig från gren till gren och topp till topp.
Följer mig var jag går.
Hoppar mellan hustaken
och på vägen där jag far fram.
Ibland på mina och andras tår.
Huvuden hoppar den också på,
som de vore grästuvor.
Doijng, Doijng, låter det.

Apan stjäl lite här och var
av varje person som får sig en rufsstuts.
Kompass, ekolod, kikare, mistlurar,
ankarljus, kartor och skepp.

Den fyller mina fickor med tjuvgods
utan att jag märker.
När jag hittar skatterna tror jag de alltid varit mina.

Sätter sig ibland på min axel
för att vila ett öga då och då
och vänta på att lura till sig en liten godbit.
Den brukar stoppa in sina händer i min mun
och dra i mungiporna
som om de vore ett gummiband,
kika in
ropa till gomseglet
-Storm!
så det vibrerar
och rör sig som en liten mask.
Sen sjunga en vals.
Ibland sträcker den sin lilla håriga arm
djupt ner i halsen på mig.
För att fånga upp en groda
som är påväg att sväljas ner.

På natten då jag sover viskar den i mitt öra
om slott och troll och cirkusar
och ibland säger den att jag borde hålla tyst på dagarna
så ingen hör hur förskräckligt dum jag är
och förtappad.
Fast då och då brukar den viska
att ingen är så klok som jag,
jag är helt enkelt bäst
och det finns ingen bättre.

Min lilla tokiga apa,
vad vore jag utan dej?
Imorgon ska jag sy den en liten hatt
en grön.