jag föddes för att lära mig döda livet och vill inte vara med längre ville aldrig
fick inte välja själv men nu väljer jag 
dör hellre än ger bort mitt hjärta 

                                                                   
                       dör                                                  
                                                                                                 gör                                                      
                                  stängda själar

slutar

                                    vågföra                                             

                                                       
                                       VI

                                                                   förlorar                                                                                                

vi behövde aldrig vinna                                            

                                                              liv
                                         

                                                    vill lära mig  hur man andas
                                    när luften tillhör någon annan
                                                                än himmelen                                                            

                                                                       hur
                                                     

det börjar bli svårt nu

träden är unga och få de kan inte längre berätta om hur det var hur det ska vara oigenkännbar mitt hem min kropp vår kropp den brinnande stjärna som kläddes med universums mest himmelska underverk horror av grånande grönskor stammar som barn väntar på att falla inte frodiga en gång var de det omisskännligt utmattade griper de i fattig jord                                                                                                                                     se så de hänger och bladen är fläckiga av sjukdomar

          hur

då viskningar inte finner hem till hörselgångar och färger bleknar i ögon

hur

då sömnen inte får sova för att natten kostar för mycket 

                            överallt sjukdomar mest påtagligt
                                              vägskäl möter vägskäl 

                                             

                                                hur
                                      korsar vi över
                                           
                                  om jag visste hur skulle jag

               
   


JAG ORKAR INTE MED ATT SE HUR DET DÖR 

 

                                 
                         kala grenar som piskor mot pälshjärtan

                                                       

brukar krama träden i skogen när ingen ser trycka in ansiktet djupt i barken och viska att jag vill rädda dem och när de kramar mig tillbaka gråter jag
med dem
över oss och jag tror att de känner mig för jag känner dem obeskrivbart känner jag dem ordlöst tala inom mig SER NI INTE VAD NI GÖR syret är det ingen som kommer ihåg att vi andas

                                    andas                   

MÅSTE  ANDAS                                    

                                                                                                                                       
                                                                   liv
                                                      var ska det leva  


                                                                     orört



DET SOM SKAPADE DEM SKAPADE OSS OCKSÅ 

deras livsmönster som ska broderas av instinkter
når dem med mina ögon fokuserade utan att släppa dem någonsin försöker jag läsa språket vi inte förstår för att de ska förstå mig 
hur stigar slafsas sönder av maskiner och ert dräll leriga brådjup spillror ingenstans har de att fly att vila bakom kylan spikar sig in djupare blir blötare kallare
                                             
                                                               

                                                 människohjärtana kyler mest

                                                när jag vänder mig om
                                   är det alltid något nytt som faller

ibland förvandlar jag mig till en fågel en Urutuai och betraktar dem från träden i skogen de ser inte glada ut där de trevar inte glada alls letar sig fram bland skärvor och kalhyggen försöker finna sina rivna omhuldningar letar efter sina små som är någonstans under hungriga andra söker efter sina familjers doftlabyrinter men de är förlorade för alltid och kanske de aldrig kommer mötas igen letar efter sig själva vädjar till något någon vi vädjar också till samma någon  
det löses upp och släpper mer och mer från ytan varje dag                             
vet ni att träden talar med varandra de knäpper med sina rötter och de har moderträd som skickar näring till de svagare träden när de behöver de kommunicerar med varandra med allt oss DET ÄR SANT
 
                                   

                                                om vi lyssnade 
                                                om vi bara lyssnade          

 
               om vi börjar lyssna så kan vi höra det
               de är mäktigare än oss och vi borde avguda dem
                           och inte ha sönder dem
                           de beskyddar oss
                                     vi är dem
                                    de är oss 

                                                                                          
kan ni inte se hur de beskyddar oss från stormar och kyla från regn och solens brännande hetta och från människornas oväsen de borde varit stora enormt uråldriga och knöliga och vuxit i himmelen så hade vi kunnat spänna våra hus emellan och de vuxit igenom utan att döda växa samman trädpalats som bevakar ser ni inte hur de ger till oss och ger hur vackra de är och hur ännu mer enormt vackra de skulle vara som antenner mot himmelriket bara ogripbara för oss

 INGEN SKULLE ÄGA                        

ingen
                     äger

allt skulle tillhöra oss alla ett enormt öppet upptäckaräventyr över hela jorden paradiset slingrande kring våra själars utskott

                                                oceanen skulle välkomna oss

                                            kvillrande flöden utan skrammel                                                                                                                

jag längtar efter suset av vindens pustande                              
höra ett skratt i fjärran att smittas av
mungipor som drar mot horisonter
musik spelas någonstans
tango
de dansar under lyktor i träd
ockra orange rostbrun
höstlöv virvlar som toner kring röda blanka skor
ekon av steg i andetag 

jag kan gå dit om jag vill men stannar och lyssnar
på avstånd
milonga

hästar som gnäggar humlor mjuka som surrar i pistillförtjusning grenar som knakar skogens röster en bäck som porlar snön knarrar isen suckar mumlar och knäpper kajor i ett träd hur jag från ett öppet fönster hör en mycket gammal kvinna sjunga en ännu äldre melodi som är så gammal att ingen vet var den kommer ifrån och har sjungits i evigheter hur den känns i magen och väcker en längtan till något vi inte förstår vad det är                                                              

                                                                             
jag längtar efter tystnadens symfoni kvadriljoners ackompanjemang i holografisk perfektion fotsteg jag känner igen för det är en vän som närmar sig eller kanske min älskades fötter som trampar ååå vad jag älskar vi skulle alla älska större och varandra mer känna kärleken genom oss starkare för vi skulle höra våra själar
om vi hettar upp känslorna låter det brinna (!!!!)
ljud från de fötter jag känner så väl och kan urskilja bland tusen andras och får mitt hjärta att bubbla av glädje ÅÅÅ VAD JAG ÄLSKAR liv fingrar i mylla blåklockor hundkex prästkragar humleblom och daggdoppat vildgräs i soluppgång doftande kaprifol om kvällarna en förvirrad skalbagge på min hand allt detta fyller mig av tacksamhet 

TACKSAMHET

VARFÖR KAN NI INTE SE ATT MAN INTE SKA TA SÖNDER DET
DET ÄR ERA EGNA LEMMAR 

DET ÄR ER EGEN KROPP NI FÖRGRIPER ER PÅ RIVER SÖNDER SOM OM DEN VORE TRASOR

                                       varför vill ni byta ut det enda äkta och föränderliga mot andelös stumhet

ser ni inte att det är livet  
DET ENDA                

INTE NÅGOT ATT ÄGA              

inte något att ha bara på semestern

ser ni inte att det är till för oss för att vi alltid ska ha det för att vi alltid ska vara det om ni ser varför döljer ni det för varandra det är inte bra att dölja det nej var modiga och släpp ut det så att vi kan rädda det
de som skrattar åt oss har aldrig nuddat vid den eviga saligheten det är synd om dem den enda viktiga lyckan och paradiset jag vet inte hur men obegränsad känner mig så ensam när jag umgås med det som att vi är för få som förstår det hur det vänder sig och modulerar

DET FINNS TILL OSS ALLA OM VI SLÄPPER DET FRI

                          tror det är fel på tallkottkörteln och därför som de inte förstår träden, livet och himlen längre och att de flesta människorna har en sjukdom i den  

hur det spelar och dansar sig in mellan revbenen och släpper in lyckligheten som sprider sig med blodet ut i hela kroppen

att man inte ska förstöra som i sandlådan att vi inte behöver äga allting som redan tillhör oss alla

                                    INTE FÖRSTÖRA

varje morgon låtsas jag att jag vaknar upp från en ond dröm att hela världen är frisk hel doftande och fylld av lena ljud som omsluter och omfamnar mig                                
oss
när jag hör bilarna sticker jag in fingrarna långt in i hörselgångarna hårt hårt för att få låtsas en liten stund till det förskräckliga oljudet varje dag hela tiden mal och tär aldrig tar det slut är det bara jag som behöver öronproppar för att slippa höra det för att slippa torteras in i märg och ben till och med fåglarna har börjat tystna
                                inte låta för mycket för att inte störa
                                                                              livet

hör ni inte den förälskade musiken från universums livmödrars nebulosor hur våra syskon stjärnorna föds ur våra egna ådror vibrerar in i våra hjärtan och förbinder själen gör den strömförande för att skicka ut magnetströmmar som drar till sig andra själar som vibrerar i samtakt håller och skapar livet på nytt för att aldrig dö

                      (döden fanns inte innan ni skapade den)


solen som kysser månen om natten hör ni inte                        
                 
                        LYSSNA

                                           
vingslag som drakar på himlen syrsor i körer isar som sjunger till gnistrande kristaller som faller som speldosor och fiskarna i vattnet på sommarkvällar fångar regndroppar som om de ville inneslutas i regnet och simma mot himmelen
jag vill följa med dem                                              
man kan till och med höra jorden i marken hur den rör sig hur den öppnar sig och stänger sig ni kommer aldrig vilja gå tillbaka dit igen om ni lyssnar
mot himmelen faller jag mot himmelen ska jag alltid falla mot stjärnorna

en gång var den blå nu regnar det tills allting dör av förruttnelsen

VILL NI HA DET SÅ                                              

                                                               
men ni har inte tid att svara ni måste ta bilen nu för trafiken blir värre trafiken och då blir ni stressade inga blommor ingen frukt alla färger som regnbågar som sträcker sig mot solen de väntar på humlor och bin som aldrig kommer en älskogsdans för blomning som aldrig fruktabarheten får röra      jag sluter mina ögon 


tunga blad gråa med håligheter varför dör insekterna fåglarna växterna träden och fiskarna i havet men ingen gör något för vi väntar kanske på att någon annan ska göra det någon som alltid gör allting och aldrig har funnits de som talar lyssnar ingen på för de gör för ont att bli påmind om själen inuti de orkar inte höra för de är så trötta och de bygger en ny veranda alltid så trötta om vi alla skriker så högt vi kan asfalt betong fyrkantiga trädgårdar med mer asfalt i mitten och blommor ska vara i lådor för det är mer praktiskt så med asfalt runt om och under vi måste komma fram lättare det är viktigare så vi får tid att arbeta och trimmade träd och buskar fler vägar fler bilar VIKTIGT med fler vägar så vi kan komma fram fortare snabbt ska det gå inga djur de stör och de vill åt vår mat de stör och de har ingen mat har de inte  
vargarna äter våra husdjur och kanske de en dag äter oss också de är elaka och älgarna och rådjuren och djuren är i vägen djuren stör vår trafik skjut dem de springer över våra vägar hur som helst skjut dem ta ner skogen den är i vägen för vägarna för företagen och husen vi måste komma fram och träd är bra att ha vi behöver papper att skräpa ner med och fina stora grillverandor fort ska det gå med varor från länder långt borta äpplen vi måste ha äpplen men vi har ju egna äpplen och ärtor det spelar ingen roll vi ska ha andra äpplen de som färdats långt men våra smakar bättre de ska färdas till andra länder det är de andra äpplena vi ska ha de blanka som är fulla av gift de från Sydamerika och Holland och som vaxats i Afrika våra barn vill ha de med gift de gröna och röda som blänker och man kan spegla sig i dem som snövits och de håller ett år eller fler och mjölk ska vi ha mjölk är viktigt så att benen inte bryts när vi har bråttom vi behöver mjölk från kor men vi är ju människor jo för vi behöver mjölk det är viktigt med mjölk vi tar kalvarna från deras mammor för vi måste ha mjölk till våra barn och bryr oss inte om att de gråter för vi förstår inte hur det ser ut när de gråter fast vi bryr oss inte om att tänka på det idag för vi har för brottom komjölk ska vi ha så vi får starka ben kanske om du skriker så hör de och slutar om du skriker länge så att alla hör och alla skriker då med TYST 
                 
                               ge mig dina handflator så ska jag
                                           lätt och mjukt
                                     

                               kom

                           
TYST

kärlek ska du inte tala om inte för högt det är inte nyttigt det är sånt man känner i smyg när ingen ser    sånt som new age människor och hippies går bort sig med och sektmänniskor lurar in sig i hörn av men de som jobbar i kostymer är inte det en sekt nej det är så man ska vara och leva det är så man klär sig när man förstår världen 
ingen behöver älska längre de orkar vi inte vi har växt ifrån det TRAMS vi har viktigare saker för oss nu vi måste arbeta så vi utvecklas
              i tidningen skriver de att våra barn blir smartare av telefoner det är viktigt att våra barn blir smarta men ska de inte få älska varandra NEJ smarta ska de vara så de slutar älska och tänka för då arbetar de bättre och om varje barn har en varsin telefon som går sönder så jobbar föräldrarna bra för de måste låna mer av banken och köpa nya telefoner till hela familjen så blir det mer pengar till banken när räntan växer och föräldrarna jobbar ännu mer så vi kan utveckla bättre och snabbare för det är viktigt för samhället och då kan de göra bättre och dyrare telefoner som gör barnen ännu smartare så de arbetar bra när de blir stora och utvecklas                         UTVECKLA

DET ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAT VIKTIGT ATT VI UTVECKLAR


vi ska utveckla allting in i varandra och ut och in
in och ut
på och över varandra
helst med hårda tunga skor som trampar på små fingrar i takt med asfaltsmaskinerna

meningslösheten den ska vi veckla ut och täcka över Jorden

kanske är det för de är så förskräckligt rädda för att dö (för de förstår inte att de aldrig kommer dö aldrig någonsin) som de bygger in sig i döden för att inte bli slukade bakifrån

fler vägar som förbinder meningslösa växande städer och länder med varandra dödar och stänger ut naturen i återvändsgränder där bullret växer lika snabbt som betongen och där våra hjärtan hårdnar i brist på ande och skönhet där det enda som ser ut som ett träd över våra huvuden är skogen av skyltar och all plast vi måste köpa för att skyla över våra darrande själar så ingen ser hur sårbara vi är och nödlidande efter kärlek                          

nu kallar kostymnissarna varandra för busar i tv och vill skrämmas tar fram sina stora vapen och då måste alla andra dö också
det är dags nu för de har tråkigt         
                                om ni kände livet skulle ni aldrig ha tråkigt
se deras uttryckslösa gråbleka ansikten och ögon som söker bekräftelse från fel håll och som aldrig mättas aldrig någonsin                                    
                                                                                   har deras hjärtan någonsin mousserat av förtjusning över någon annans glädje har de någonsin känt kärleken för livet strömma genom deras kroppar och pirra i huden som nybrygd sockerdricka har deras ögon någonsin fyllts av tårar för någon annans sorg känt smärta för en annan jordslig varelses lidande skära genom deras hjärtan och påmint dem om att vi hör samman och är en

JAG UNDRAR

de köper vapen fast de kunde hjälpa urbefolkningen eller de döende  i Afrika men vapen är viktigare Afrika har ju fått hela världens sopor borde de inte vara nöjda                                                   och de ser inte ut som prinsarna prinsessorna och änglarna med guldlockar i sagorna de läste när de var små de är fortfarande små och de kommer aldrig bli stora och nu ska de leka och det ska sprängas förstöras helst med kärnvapen så det skapas hål i universums fulländade web atomdöd vill de ha det ska dö på riktigt allting döda livet som egentligen aldrig kunde dö dåna och låta ska det dammet yra stora hål i huvuden se hur adrenalinet rusar i dem när det far kroppsdelar och dödsskriken skallrar i barnen så förstör de kvinnorna för det är viktigt med krig och vapen mycket viktigt

                                och barnen

vissa våldtar apor med      
orangutanger
och hundar hästar getter och sina egna barn de förstör till och med sina egna barn
och jag spyr på dem varje dag
spyr in i deras äckliga munnar spyr och spyr 
                              

de skickar ut andras pojkar och förstör dem för de är alldeles för viktiga för att dö själva                      
döda och skjuta ska de då får de mer pengar så de kan tillverka större vapen som låter ännu mer och dödar fler barn så de kan skrämma de andra kostymnissarna i andra länder så de förstår att de är störst och bäst och att det är de som har vunnit tävlingen KAN INTE DERAS MAMMOR OCH PAPPOR HÄMTA HEM DEM
eller deras fruar och systrar var är de någonstans
ta dem i örat hårt och stäng in dem och släpp aldrig aldrig mera ut dem igen                     

förlåt dem ty de vet inte vad de gör sa Jesus men ska de aldrig lära sig ska vi alltid förlåta utan att lära                                          
inte bråka nu låt det vara lugnt i gruppen vi orkar inte bråka vi jobbar så mycket vi behöver vila inte förändra det som vi är vana med vi orkar inte det vi är mycket trötta och vi har inte tid på fredag super vi till du och jag
jag har ett nytt franskt vin som vi ska prova på lördag super vi till du och jag                     så äter vi en fin fisk men det finns nästan ingen fisk i haven vad jobbig du är vi tar det senare på fredag skiter vi i allt och har trevligt då super vi till du och jag

                    om jag skriker länge så kanske det slutar

kanske om jag skriker så känns det bättre för det gör ont där inne det svider och hjärtat orkar inte med att de förstör och gör illa barnen de fraktar barn och förstör deras framtid stjäl deras kroppar och det betyder ingenting för dem för själva dog de innan de föddes de förstör barnen och djuren som har ledsna ögon överallt ledsna ögon delfiner med människofingrar i hålen som ska andas och andra de simmar upp på land tillsammans med valarna för att slippa oljudet i havet för de hör för bra
ett lastbilsflak fyllt av förkolnade regnskogsdjur och djur i burar för att någon vill ha dem DE SKA HA OCH DE SKA HA DET SKA ÄGAS ALLT SOM ÄR FINT SKA MAN HA inget lämnar de för de är så rädda att någon annan ska ta det om de gör det 

                             jag blundar inte fast det gör helvetiskt ont därinne blundar jag inte hur det brister och går sönder men aldrig jag blundar för jag tillhör livet och jag tänker aldrig dö             inuti

nakna indianfamiljer som gråter i sina brända hem blodiga björnar som lever och som någon stulit pälsen från eller skurit upp deras magar med kniv och gjort ett hål i dem där de tappar magen varje dag på galla till fantasimedicin varje dag gör det ont i dem och de skriker varje dag hela livet HUR KAN MAN VILJA GÖRA ILLA HUR KAN MAN
göra illa snälla hjärtan

orangutanger och chimpanser som sitter apatiska med sina stora bruna ögon som vet mer än oss också utan päls och med svullna ögon och ankor som gråter medan mat tvingas ner i deras strupar mer och mer som stoppad korv en hund utan ansikte som någon sparkat sönder som lever och överkörda kinesiska barn som ingen bryr sig om att hjälpa bara om de vore pojkar och helst blonda ska de vara för då ser de ut som prinsar träd som faller och maskiner som söndrar det svider och hjärtat orkar inte mer orkar inte mer så jag skriker tror jag högt högt så kanske det slutar om alla skriker så kanske de slutar

varje dag hela tiden gör de illa
någon

jag odlar piggar på min rygg som jag ska sticka hål på ögonlock med så att de aldrig kan blunda mera och jag ska spegla in ljuset i ögonen tills det börjar brinna i deras hjärtan och de smälter ner i soluppgångar  

jag avsäger mig härmed namnet människa för jag är inte en av dem jag är inte som dem jag vill aldrig vara ett skällsord en skam ett virus från helvetet
       
JAG FÖRBANNAR ER

                                           omfamna det omhulda det

FÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERBLINDAFÖRNBANNADEBLINDAFÖRBLINDADEFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERBLINDAFÖRNBANNADEBLINDAFÖRBLINDADEFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERFÖRBANNARERBLINDAFÖRNBANNADEBLINDAFÖRBLINDADEFÖRBANNARERFÖRBANNARER                    ER   

                                                                                                                                             oss

om vi vänder oss upp mot himlen på natten mot alla stjärnorna och månen för himlen ser ut som den alltid gjort nästan
för vi kan inte nå den för att förstöra den ännu
så skriker vi om vi skriker allihop tillsammans så högt vi kan så                                                   
om vi älskar så högt vi kan så kan vi                                                                           

                                                                                                   
ni tror att ni är ensamma men ni ser inte det stora ögat som ser oss alltid bevakar oss vi betyder ingenting i jämförelse från himlen ser hon oss från pölar från sjöar från hav och inom oss vi kan inte leva utan
ni tror att ingen ser oss den mäktigaste som skapar och regerar livet i tystnad och smygande
ni letar efter Gud i böcker kyrkor i plånböcker svampar grottor och andliga hus men ni glömmer det stora vattenögat som följer oss och rusar igenom oss
jag kan höra henne
en moder som mäktigt breder ut sig och bevakar oss som ett hologram med information om varenda litet liv på jorden i varje liten vattendroppe                                                

utvidgar och krymper 

hon börjar vakna nu från sin slumrande kristalliserade vila sakta rör sig mot oss besviken över vår otacksamhet kommer hon komma och svälja oss alla en dag              
dränka oss                              
och börja om

jag väljer att stå utanför jag har funnit ett mellanrum där tiden inte existerar bara känslan och där jag kan krypa in och hoppas där jag kan betrakta allt som en osynlig och skyddad av vackert glas där letar och finner jag de som också hoppas och känner vi blir fler men det är inte trångt här inne ännu där emellan allting letar jag efter knappen jag vet att den finns någonstans i utrymmet emellan för jag kan känna den inuti