Om mammor, fruar, flickvänner och systrar
går ut i världen och hämtar hem sina män.
Tar dem i örat,
hårt och bestämt.
Säger:
-Ni har lekt färdigt nu, vi har fått nog av trams!
Leder dem in på sina rum och släpper inte ut dem igen.

Vi bygger en jättestor sandlåda i öknen,
där vi stoppar ner dem.
Med spadar och hinkar,
grävskopor, lastbilar, lyftkranar, asfaltsbilar, leksaksbilar, skyskrapor, cementblandare, leksakspistoler, leksaksgevär,
leksakssvärd, leksaksbomber, byggklossar, kostymer, leksakspengar och leksakskontor.

Så städar vi upp och snyggar till det igen,
släpper lös naturen
gör den fri.

Gör allting vackert.

Hur vi sår, planterar och skördar,
syltar, saftar,
bakar, väver och spinner.

Nakna och fria badar vi i bäckar, sjöar,
i älvar och hav.
Borstar varandras hår vid elden
och berättar berättelser
från våra nyuppbrutna hjärtan.
Sjunger visor om kärleken och gråter en tår
av förlorad längtan.

Brygger örtabrygder gör vi
och blandar alkemi med vinden.
Lavendel, kaprifol,
äppeldoftande salvor och rosenvatten.
Vi lyfter fram de gamla från gömmor och vrår.
Låter dem vara nära alltid.
En skrynklig hand på vår kind då och då.

Bäddar ner barnen med kuddar,
bland ängsblom och skuggande ekar.

Syr storblommiga rosa lakan
med spets.
Som vi lägger över allt
det trista och grå,
tills vi vet vad vi ska göra med det.

Sen har vi fest,
över hela Jorden.
Dansar tango och dricker fottrampat vin.


Aldrig mer låter vi dem bestämma!


Aldrig mer!


Skulle allt bli bra då?