En anrättning bestående av dom enklaste och mest självklara orden.
Ett löfte om självförbränning, utplåning och Byråkratisk terror.
En skål med glittrande Kopparslantar.
Den belöning som den sinnesslöe erhöll,
då han tog på sig skulden för mordet som begåtts
i passionens namn.

Ett dingnande bord, där självförakt serverades intravenöst. Mögliga böcker som trängs bland sotiga kokkärl,
i vilka sporer byggt sina bon under decennier.
Svartvita fotografier av familjer, sedan länge döda
och bortglömda.
Ett förskjutet barns utspridda och oordnade klossar
överväxta av mossa.

Dom ynkliga tonerna från en uppvridbar speldosa
för en ojämn kamp mot det ständigt närvarande larmet
av gällt kväkande oxgrodor.
Klumpar av frusen rök från branden i Sommarvillan.
Ett kvarglömt vingpar från en utdöd insektsart,
och ljuset som fladdrade i den Gindränkta vårnatten
då du blev en främling i den värld du själv skapat.

Saknaden efter villkorslös tro, uppblandad med metanol
och kroppssalter.
Det kvardröjande ekot av dom enda ord, som kunde ha fått mig att längta efter det enkla livet.
Alla dom promenader hem, då jag fick ta emot rekylen
efter den sammanbitna tystnad du själv kallade för artighet. En Sängfösare smaksatt med minnen
av en artificiell tidsålder.

Förvildad växtlighet, och den där lätt salta smaken av frihet som ännu kan anas längst in på tungan.
Konturerna av en fastbränd skugga på en söndervittrad stenmur, övervuxen av klängväxter som slingrar sig
likt trevande tentakler.
Förvirrande mönster, och solstrålar som blixtrar
när dom träffar ytan på ett kretskort till hälften begravt
i den fuktiga jorden.

Svällande giftsvampar, som fått sin näring från resterna
av en bedragen men välbärgad äkta man,
som aldrig hann lära sig skillnaden mellan artighet och falskhet.
Högar av vulkanisk aska som tornar upp sig
i motljuset från en nyfödd sol.
En bunt gulnade vykort från en bortglömd semesterort
som jämnades med marken i vad som kallades utvecklingens namn.

Dygdighet avlad under rottinghot avbildad
på ett solblekt familjeporträtt bakom en sprucken glasskiva.
Outplånlig optimism sköljs ner i tablettform
och dämpar det vinande ljudet av bräcklig övertygelse
som faller mot marken.
Orden som din stolthet hindrade dig från att säga står inkarvade i stammen till ett blixtkluvet träd.

Gulnade pappersark. Dom förvirrade beskrivningarna
av ett oförklarat fenomen.
Porslin som blivit stående och med tiden vuxit fast i bordsskivan.
Spruckna, Orchidémönstrade Kaffekoppar
rågade av Kackerlacksägg.
Dom sorgliga kvarlevorna av ett löfte om evig trohet
sprattlar hjälplöst, intrasslat i ett väldigt spindelnät
under verandans tak.