Jag steg ut på trappan och tog ett djupt andetag. Höstluften var frisk och klar. Nu var det över. Allting var över.
Lättnaden blandades med skuld. Jag visste jag borde känna glädje. Den enorma glädjen. Jag hade klarat mej. Men skrattet lyste med sin frånvaro. Inte det minsta lilla glädjetjut hördes. Inte det minsta lilla leende på mina läppar.
Jag känner skuld. Tomhet fyller min kropp.
Allting är över innan jag förstått att det börjat. Eller är det över? Jag andas ännu djupare, håller andan länge, och undrar. Undrar varför. Andas, andas, andas.