Det kommer vara tomt om jag går upp i hallen nu. Bara vara jag och sekretären. Det kommer vara ljust också. Klockan är ju fyra på natten och det är försommar. Men jag vet, när jag inte är där, när jag är nere så svävar du ryckigt runt däruppe. Jag känner vinddraget nedför trappen, ser ett ljusspel
på väggen. Ibland också din skugga.

Blundar jag så ser jag dig genom husets genomskärning. Ser dig i 3d. Jag vet ditt namn nu, du har ritat upp det i dammet på golvet. Jag vet att du bodde här förut, att din pappa var skogshuggare, att du borde få ha överlevt din TBC, att inte riktigt allt gjordes rätt. Jag vet att du är i sorg. Att dina sexton år borde ha varit minst åttio.

Du skymtar förbi i ögonvrån ibland, försöker pressa dig ut i världen, lura dimensionerna, passera genom tidscirklarnas nålsöga. Försöker lura gud eller åtminstone manipulera universum.

Jag tror inte gud finns. Jag vet att du finns. Jag vet att du var vacker Johanna, att du hade tiden för dig, att du vräkte i dig smultron i trädgården och sydde dina egna kjolar. Att du hade vandrat mil av vägar, uppnått himlar av mål, skrattat sönder bisterheten, om allt hade gjorts, om den där kliniken hade tagit emot dig.

Jag känner att du hatar mig ibland, inte unnar mig livet, vill ha rättvisa. En gång slog du undan mina fötter när jag gick nedför trappen. Hoppades på en bruten nacke, kanske på mitt ständiga sällskap däruppe på övervåningen. Men låt mig vara i livet ett tag. Jag ska berätta dig levande för världen. Om du gör mig levande i döden. Snart.