allt är tillit
och jag kan ej säga
att tillit är det lättaste att befinna sig i ständigt

vem har sagt att det lättaste är det hållbara

tillit kanske är kommen
i den stund jag sluter ögonen in i evig andning

*
marsvinden blåste glödande röd

säger du att jag ej är vårens vind
vari är min glöd
vari är min röda mantel
min hjälm
min rustning
skölden
lansen
bevara det goda det rena
i ljuset av andens eld

är dessa
lansen skölden rustningen min hjälmen min
manteln röd glöden min krigiska attribut


fråga dig vem det är vilken
knackar i stammen
fråga
varför knackar du
var
för
för
var


säg mig
vari är mitt krig
rubinens färg är min mantel
eldens färg är min mantel
omgiven är jag av guld av koppar
av järnets klanger

se meteoreldar brinna i himlaskogarna

jag krigar ej de krig vilka utverkas i människodalen
mina krig är kärlekens rörelse i gärning
bevarare av fred av frid av fridsstilla
bevara det goda det rena
i ljuset av andens eld
jag vandrar himmelsvägen
och visst är jag vårens vind
eldfolken vilka väcker vintern ur törnrosasömn
och visst är jag höstens vind
eldfolken vilka bjuder in sommarängen i ditt bröst
yttre förinnerligande
så döm icke min gärning till ofredande av fridsmarker
så döm icke elden samt de vilka bär elden till ohelgelse
så sade marsvinden ur eldfågelns bröst

varför
river kärleken i människobröst

hur skall jag kunna förtälja mannens väg
mannen vilken bekommit mig en främling
ändå
lever en droppe av mannen i mig och jag i mannen


hon vänder ansiktet in i höstglödsasken


ikläder mig vita kjolar av regn
snurrar
snurrar
snurrar

giv mig svar
förtälj mig mannens saga
om detta jag ber
främling visa ditt ansikte

varför skall du förtälja mannens saga
mannens väg
den vilken främling bekommen är
kan lyfta masken av sitt ansikte
och vad
vad är
främmande i den stora väven
vari alla trådar verkar samman
varpen inslagen
vem är vem av
man av
kvinna


hon vänder ansiktet in i höstglödsasken



jag stannar
ser en kvinna vandra
lägger händerna till stenen
klippornas grund
är du är detta verklighet
är detta
lägger händerna till träden
trädens grund
är du är detta verklighet
är detta
hon klättrar uppför röda sandstensklippor
breder ut kroppen till
sandstens röda grund
är du är detta verklighet
är detta
hon rinner nedför klipporna in i kanjonen
rörelsens tillitsgrund
är du är detta verklighet
är detta
hon stiger i floden i sjöar i hav
vattnens grund
är du är detta verklighet
är detta
hon lägger händerna fingrarna till växter
växandets grund
är du är detta verklighet
är detta
hon lägger händerna till djuren
flygande simmande krypande skuttande
gåendes krälandes skridandes gestalter
förnimmelsens grund
är du är detta verklighet
är detta
hon lägger händerna till
vandrar i öknar skogar stäpper tundror
markers grund
är du är detta verklighet
är detta
hon svävar i luften
luftens grund
andningsgrund
är du är detta verklighet
är detta
hon lägger händerna till sin egen hud
är du
är detta verklighet
är detta


främling vem är du

skall jag berätta om
de män vilka jag mött

män vilka gråtande lagt sitt huvud till min skuldra
för vilka kvinnan bekommen blivit främling
skall jag berätta om
de män till vilka jag varit
lyssnerskan

den

vilken öppnade handen
samlade deras tårar däri

visade dem ljusets djup
innan vi lade dessa tårar
i det stora havets skönhet


hur skall jag kunna förtälja mannens väg
mannen vilken bekommit mig en främling

ändå
lever
en droppe av
mannen i mig
och jag i
mannen

och varför är det min vilja
är det min vilja eller förståelsens av droppars vägar



hon vänder ansiktet in i höstglödsasken



hon vänder ansiktet in i höstglödsasken
håller en ask i handen
ask vackra ask
vore du av skiraste sköraste porslin
så varligt hålles du

askens blad
glöder
glöder i skymningssolens ögon
ögon vilka sakta slutas runt dag

hon har icke lyft locket
ask vackra ask
din styrka vet jag
av buren

asken är
ett stjärnträd
i närvaro av
natten
stjärnorna
dagens
ljusglimtar


hon vänder ansiktet in i höstglödsasken


lyfter locket varsamt
minnen är i
svepta i silkespapper
kokonger
lindade
en del bistra
en del milda
än en gång vecklar jag ut dem
ställer frågan
vad hände
du är fri att flyga
du är fri att stanna
vart leder dig din väg

ni är vackra fjärilar
där ni flyger i mina ögon
runt mig
i det
vi är
fria




hon vänder ansiktet in i höstglödsasken



i de blå städerna
vaggar granen fridsstilla

själsfältens
bördiga
jordar

med det gyllene snittet spräckes skalen
vattnade i proportioner av är

där vandrar hon
med kannan av silver

i de blå städerna


lägger själen i den blå skålen
själsfälten breder ut fingerljusa fåror

jag lät klockan sluta slå
den slog in i min förnimmelse av liv
den räknade stegen i otakt


hon vänder ansiktet in i höstglödsasken


jag är frånkommen
platsen är visad
med grävkäppen
en gång vandringsstav
har jag grävt
det halva
bladet
skrudat har jag mig
i mina vackraste kläder
med stenen av lapis lazuli i gropen mellan
nyckelbenens vingar
med kedjan av guld med de fyra vägarna med modern
tätt intill mitt bröst
ändå
naken
ligger jag med ansiktet i solens händer
min vackraste kopp skål
ligger i skärvor
runt mig
jag drar jordetäcket över mig

du är
tillkommen


hon vände ansiktet in i höstglödsasken





du skimrande stråke
denna höst rör du vid ett hjärta
bortom skymningssolen




skymningen fäller blad ned över henne
en ogenomtränglig ogenomskinlig mantel





du skimrande stråke
denna höst rör du vid ett hjärta
bortom skymningssolen




hon vände ansiktet in i höstglödsasken