Han går längs vattnet dit stegen leder vägen
Snart smyckar små frostdiamanter ån och en kyla hänger i luften
Som en tung ryggsäck människofolket går och bär på 182,5 dagar om året
En fågelsuck
Som tynger mer än vad man tror

Men hans rörelser är fortfarande relativt friska
Inte kuvade
Och inga kristaller på vattnet, för då hade han plockat dem, trätt dem på den sköraste silvertråd och gett henne som halsband

Längs vägkanten låter han sinnet rinna fritt
Skogen är en barm och han när sig på tystnaden
Öppet sträcker han sig med djungelns kronor högre och högre
när han funderat är han lycklig