Jag minns det. Det är samma susande, samma årstid, men träden ser annorlunda ut här. Vad hände med sommaren? Den passage mellan vinter och höst har ersatts med en mildare variant av kyla. Solen har inte varit inom räckhåll i mer än någon vecka. Jag känner mig övergiven.

Hela tiden fylls mitt medvetande av bilder på blodiga badkar och pendeltågsljus, men jag hittar inga rakblad. Är för feg för att ta mig ut på spåret. Alla pillerburkar är tömda. De välfyllda vinboxarna i barskåpet finns inte här. För jag är inte där längre.

Barskåpet står nog kvar, men vinboxarna har tömts och ersatts med nya. Jag förmodar att även dessa är tömda. Allt var tomt innan jag lämnade.

Vi var alla ensamma. Vi var alla olyckliga på ett sätt eller ett annat. Vem vet vad var och en gjorde bakom de stängda dörrarna till sitt rum. Vem vet vilka tankar som cirkulerade i det inre. Vi blev alla sjuka på nått sätt.

Hösten för ett mörker med sig. Inte ett omedelbart så som när man drar ur sladden. Nej hösten sätter ner dimmern innan allt blir svart. Jag känner mig för. Känner att någonting är på väg, men inget har tagit över ännu. Jag kan fortfarande vara mig själv.

På hösten minns jag fullmånen, ekarna och medicinskåpet på den stora toaletten, gömstället under sängen. Smygandes över knarrande plankor försöker jag komma åt vinboxarna i köket. Min mamma sover på övervåningen, han är inte hemma. Han var ofta borta, men allt för sällan.

Ångest finns i väggarna på huset. I mitt gamla rum har alla hemska tankar fastnat, med honom. Han har tagit över det nu och jag hoppas att sover med mina sinnesbilder från förr som hemsöker hans drömmar. Han är säkert mer rädd än vad jag var.

Hoppas att han vaknar upp från drömmarna och slår sitt huvud blodigt mot väggen. Att han hittar rakbladen som låg gömda mellan de glesa springorna i golvet, men pillerburkarna har jag redan tömt.

Finns det en uns av ånger i det psykotiska huvudet? Eller dog det när allt annat raserade runt honom? Varför var vi andra tvungna att bli nerdragna?

Jag har inte rest mig. Jag sitter på en kant och dinglar med benen över en avgrund. Det är frestande. Allt för frestande även fast jag egentligen vet vad som väntar, men det var länge sedan och människor glömmer lätt.

Ärren har bleknat både på ut och insidan, men det betyder inte att det slutat göra ont. Jag har avlägsnat det som smärtade men det värker ändå på samma ställe. Kanske en fantomsmärta.

Ibland så får jag svårt att andas. Mitt hjärta dubblar sin takt och jag hyperventilerar, men inte som förr. Då var jag säker på att jag skulle dö, men jag dog aldrig. Inte ens när jag försökte.

Allt var inte hans fel. Alla har sitt eget ansvar i sin misär. Det finns många bidragande faktorer till en handling. Alla känslor har många utlösare. Han var inte min ångest.

Jag var naiv som trodde att ett euforiskt tillstånd väntade så fort vi lämnat platsen, men huset höll mig instängd. Det förstörde oss allihopa.

Det finns inga minnesbilder av lyckliga stunder. Bara små små fragment av högtider och fester. På utsidan såg allting välslipat ut. Ingen var perfekt, men vi gav i alla fall upp ett sken av att allt höll, men det gjorde det inte. Vi hade stugbyn med hus som allihopa hade sina stora skavanker, men det största fuskbygget var vår familj. Det var sprickor i grunden och plankorna vittrade sönder.

Vinboxarna blev allt mer tomma och han psykotisk. Alla andra avtrubbade. Vi tog avstånd från varandra. Vi hade inte längre något att prata om. Vi bara skrek. Mest jag på honom och han på mig.

Jag minns inte allt vad han kallade mig. Alla glåpord och handlingar är avlägsna nu. Egentligen minns jag inte längre vad som var så hemskt med honom men jag antar att man förtränger sånt.

Jag ligger i min säng och stirrar på min svarta fondvägg. Min mamma pratar med mig, men jag hör henne inte. Hon gråter, jag har slut på tårar. Han är inte hemma. Hon är desperat och frågar vad hon ska göra för att allt ska bli bra. Jag vänder mitt huvud och tittar på henne för första gången på två veckor.

Men hon lämnade honom aldrig. I slutändan var det han som övergav henne.