Nu befinner vi oss i detta skede. Katt och råtta. Eller är jag som en hund som jagar sin svans? Är det jag som springer runt i cirklar kring dig? Ofta känns det som det, men det gör inte ont. Jag är befriad, befriad så långt att jag accepterar vårt öde, mitt öde.

I sagans värld där prinsen och prinsessan lever lyckliga i alla sina dagar, så dansar styvmodern sig till döds i brinnande skor. Jag bär skorna, är ett med dem. Godtar mitt straff för att jag gav snövit det förgiftade äpplet.

Du svalde det inte. Du spottade ut det innan det hann kväva dig, men det förringar inte brottet. Jag eftersträvade att vara vackrast i landet, ensam i dina tankar, den enda för dig.

Som barn lär man sig snabbt att det bara existerar en prinsessa i sagorna och att lyckliga slut aldrig kommer för mer än en. Den elaka styvmodern hittade aldrig sin egen prins.

Jag avbildar mig själv som en mörk karaktär. Som hjärterdam i Alice i underlandet, men istället för huvuden så vill jag ha hjärtan. Skoningslöst avlägsnar jag dem från bröstkorgen på mina offer. Gärna så blodigt och smärtsamt som möjligt. Vid varje hjärta jag samlar på mig känner jag hur mitt huvud, mitt ego växer.

Men även hjärterdam bär på sorg. För att bli genuint älskad behöver du överlämna åtminstone ett fragment av ditt eget hjärta. Vilseleda offret om vilka förutsättningar som finns. Stundtals svindlar hon även sig själv. Ger ett större stycke än det hon hade i åtanke och blir även hon snuvad på kärlek.

Jag är medveten om hur kärlek definieras av omvärlden och hur den känns inombords. Flertal gånger har jag älskat, men känslan är lika flyktig som jag. Jag åtrår det, den som är ouppnåelig. Jag fruktar att försättas i slentrian. Jag vill att du brinner för mig annars är jag oduglig.

I slutändan slocknar elden.

Hjärterdam är ensam i sitt palats. Prinsen och prinsessan lever lyckliga i alla sina dar. Vår lek av katt och råtta fortsätter och nu finns det inte många bitar av mitt hjärta som är kvar.