Att leka katt och råtta är självplågeri. Vi plågar oss själva, men vem leder jakten och vem flyr? Är det ditt beroende eller mitt eget som vi livnär?

Är syftet att leka charader? Få den andra att tro att vi är förlösta från greppet som hållit oss samman. Jag känner mig frigjord när du befinner dig i mitt liv. På avstånd går jag sönder. Genomsöker hela Stockholm. Intalar mig själv att ödet är att du ska dyka upp på pendeltågsperrongen. Innan tåget avgår sneglar jag alltid upp mot rulltrappan. Det är inte meningen att vi ska vara involverade i varandras tillvaro, men efter några månader brister jag. Du välkomnar mig alltid med öppna armar. Varför?

Du säger att du älskar henne. Smärtan har inte avtagit. Det hugger till varje gång du yttrar det. Bedrar mig själv genom att låtsas som att det inte berör mig. För mig är det oviktigt vem du tillhör så länge jag äger ditt hjärta. Jag är medveten om min girighet och det faktum att inte förtjänar att äga något som redan är överlämnat.

Ett scenario spelas åter upp i mitt medvetande.
Vi är tillbaka i källaren. Den är mörk och dammig. Jag känner kylan från golvet mot mina knäskålar. Jag har precis svalt din sats och ska resa mig upp. Där, just i detta skede så levererar du din nyhet. Att du är på väg att ingå ett förhållande med någon. Jag vill kräkas över mig själv. Toppen av smutsighet är när du fortfarande har smaken av en mans sperma i din mun och han berättar att han har känslor för någon annan.

Om din avsikt var att framkalla min vädjan, varför var du inte mer fin? Varför satt vi inte ner med en kopp kaffe och diskuterade saken? Vi fortsatte att ses ända tills sommaren. Du höll mig på halster. Fick mig att tro att det du yttrat i källaren passerat. Tills det bara kväll exploderade i mitt ansikte.

Vi har avlägsnat oss från varandras liv, men alltid är det någon som nästlar sig in igen. Tills allt får ett abrupt slut och vi upprepar samma mönster. Är det mina klor som håller oss samman? Eller jag som skyr dig?