Jag är rädd
För att aldrig bli älskad
För att nöja mig
För att vara ensam
För att vara fången

I all denna vilsenhet
Försöker jag orientera mig mot ett mål
Men för varje dag blir det mer och mer avlägset
Varje steg framåt blir ett bakslag
Och jag hamnar djupare och djupare in i vilsenheten
Så nu har jag stannat
Rädd för att göra någonting
För att bege mig i fel riktning
Och antingen nå en återvändsgränd
Eller att sluta upp på samma ställe

Den gror i det som smärtar
En avbild som livnär sig på mina nederlag
För i varje misslyckande växer de fragment som lämnats kvar
Illusionen av den blir allt tydligare
Snart står den klar framför mig
verklig igen
Jag ger mig hän
kapitulerar inför min fiende
världen mörkläggs
och jag kapslas in av depressionen

Jag klöser och skriker på insidan
Försöker frigöras
men kroppen är ett fängelse

Jag har en munkavel över mig
Nedtystad
Som att mitt inre inte får ta plats
Vad är det jag är rädd för att säga?
Jag vill bli fri från verklighet
Gå in i mig själv
Och revoltera
Slå ned det som försöker förstumma

Jag är uppdelad
Sönderkarvad
Som att jag skurit i alla delar av mig själv
För att hitta en ljusglimt som kan ta mig tillbaka
Men trasats sönder för vad då?
Det finns inget att finna
jag är urholkad

Jag följer dit ryggmärgen leder mig
det för mig framåt
men alla riktningar är densamma
och landmärkena ser likadana ut
så länge man inte leder sig själv kan man inte hamna rätt