Över himlavalvet det kommer

smygande, helt överraskande.

Orosmolnen från gångna missgärningar

sökande sina gärningsmän.

Döda män och kvinnor

barn och gamla.

Evigt vandrande från tid

till annan.

Utmärglade knappt märkbara

bärande sin skuld.

Att de blivit födda till människor

av fel ras och färg

i olika kulturer.

De är eviga

med tysta skrikande strupar.

Vi möter dem med skygglappar

och med vadd i öronen.

Vi badar i vår välfärd

och flyger till främmande land.

Vår lust är stor

och vi måste bara få njuta.

Vi drömmer om solen

och heta stränder.

I ett försök att fly

från det vi inte vill se.

Men de är ett folk precis som vi

men talar utan språk.

De kommer från historiens bleka blad

nakna och dömda

till att vara evigt vandrande.

De vaknande upp vid en gryning

från långt bak i tiden.

Precis som vi glada till livet

men de blev ett folk utan hopp.

Någonstans på vägen till lyckans land blev de förbjudna

samma frihet som vi ser som självklar

De led och dog på blodig arena

till folkets jubel

kroppar som slets sönder.

De brändes på bål

och fick slavens eviga lön

som är döden utan smärta.

När vi alla dör

får vi samma belöning.

I alla tider har grymheten visat

sitt onda ansikte.

Ingen skillnad på vit eller svart

gul eller röd.

Samma ondskas anlete

i generation efter generation.

Ett annat folk men av samma blod

gasades ihjäl och blev till aska

i koncentrationsläger.

Andra blev till skelett som blev liggande

för att blekna i solen.

Några miljoner eller fler

eller bara en och en

är ändå en död bror eller syster.

Någons far eller mor

eller bara en okänd medmänniska.

Varför har mänskligheten

aldrig lärt sig.

Årtusende efter årtusende

har generationer av människor

skördarts på maktens estrader.