brusande är nattens flod
är nattens

forsfärder




molnen
seglar upp

mjuka sammetshänder omsluter

ansikts
opal




hennes ögon är slutna
kanske drömmer hon vinrankans blad



vindar sliter i henne
ruskar
om

varsamt

håller hennes steg i handen



hon kallar
vågkastare
till


det är så

hon står längst ut på piren
med havets flikhänder rörandes vid




hennes ögon är slutna
kanske drömmer hon vinrankans blad



hon
ropar



trött

är

jag


så trött på detta liv



de vilka ser henne
ser en kvinna blickandes ut

de vet ej




vinden havet
piren
vet

hennes fuktade hud är
hennes längtans havs

brustna



varför håller ni mig tillbaka



det är sant
jag vill
inte




det är bara så svårt att leva




brusande

är