Jag har försökt
Att finna ord
Som räcker till
För att förklara
Eller ens beskriva
Silhuetten
Av den trygghet,
Tacksamhet
Och kärlek
Jag känner
Då jag hör ditt namn
Eller ser ditt ansikte.

All vacker poesi i världen
Skulle aldrig räcka till
Och orden jag nu får fram
Är fattigt tomma och bleka
I kontrast till vad jag vill ha sagt.

Jag skriver om riddare
Och du liknar dig vid min narr
När du i själva verket är min konung
Eller min trygga borg.
Och jag är blott en kammarjungfru
eller snarare en piga
Med ett ego som bättre klär
En drottning.

I de mörkaste stunder
Har du varit veken i mitt ljus
I de kallaste nätter
Har du varit veden till min spis.
Du är mina tavlors ram
Och bläcket till min penna.
I din frånvaro
Är sinnet mitt tungt
Läpparna kalla
Och fingrarna stela
Och utan funktion.

Även när du gör mig arg
Även då jag sårar dig
Så älskar jag dig
Som en syster till en bror
Som en måne till den sol
Som får mig att skina.
Och skönheten du säger att jag äger
Vore intet utan den sammet
Som dina ord
Klär runt mitt skinn.

Som ditt namn så vackert viskar om
Så skänker du mig glädje
Och energi till att fortsätta
Skriva
Skratta
Leva.
Och intet vore väl jag värd
Ingen styrka skulle jag äga
Utan min Borg,
Min konung
Min vän.

Vitalis.