Och Domkyrkoplanen
var öde och tom
och Schartaus ande
svävade tungt över springvattnet.

Då talade och sade
en av Lundagårds
svartrockade råkor
med fast och myndig stämma:

”KRAX!!!”

Strax vart det ännu ett krax
som ekade mellan
Domkyrkans och Liberiets uråldriga väggar.

Och så vart det åter
tyst och tomt,
alltmedan en väldig, enögd snigel
stillsamt blickade
mot domens tvenne gråsvarta sandstenstorn.

Allenast springvattnet
försökte försiktigtvis
bryta tystnaden
och skingra tomheten.

Schartaus uppsyn
vart bittrare än tillförne,
sedan en rundhyllt ringduva
flinkt placerat sitt visitkort
å den högvälborne prelatens högvälvda änne.

(Den här dikten publicerades i Sydvebskan på Veckans vers 26 september)