ibland när tystnaden blir för pratsam
ber jag den hålla käften

då exploderar den i ett regn
av ljudlösa skärvor
som faller likt randigt tigermjäll
mot golvet
lika snabbt som ett gäng gråsparvar
en julidag

då ser jag upp från boken jag läser
och konstaterar kallt
att tystnaden dött

någon har sprängt
min ensamhets svendom
och ropar mitt namn
nerifrån tamburen
medan jag tar ett fingerat andetag
och försöker få igång
stämbandens hudlösa bragdläppar
för att om möjligt fabricera ett svar

boken börjar falla mot golvet
men stannar i luften
och börjar ohörbart ryttla
med tvåhundrafemtio pappersvingar

tystnaden andas mitt namn
jag lyssnar
ber den inte hålla tyst

klockans sekundvisare går baklänges