Det var länge sedan vi hördes vid, du och jag. Mitt sinne har inte varit helt nog för småprat och känslor inlindade i sammetslakan. Det är det inte nu heller. Verkligen inte.
Jag mår fortfarande inte bra efter allt som har hänt och därför tänker jag inte försöka vara särskilt poetisk.

Jag blev kär i en ung man. En ung och mycket omogen man. Som i alla förhållanden var den första tiden behaglig och en dans på rosor. Sedan kom hans monster i garderoben utflygandes med en ruggig fart.
Jag blev förbjuden att prata med andra killar och nedtryckt när jag råkade göra bra ifrån mig. Han slängde mig under bussen och pratade illa om mig utan att tveka ens en nanosekund.

Jag gick med på denna behandling eftersom jag var rädd för honom. Hans humör.
Hoten om att han skulle se till att jag blev helt ensam i världen om jag lämnade honom spelade också in. Jag tog alla fula ord och krympte mer och mer som människa för varje dag som gick.

Efter ett år tog jag äntligen mod till mig och började gå till en mycket duktig betéendeterapeft som hjälpt mig att ta mig ur förhållandet och plocka upp skärvorna som jag kunde hålla fast vid ur mitt gamla liv.
Jag har blivit tvungen att byta skola och praktiskt taget börja om från origo. Förlorade en hel hög med vänner och ingenting var värt det ens för en sekund.

Allt ser dock ljusare ut nu.
Jag vågar lysa.