Jag skulle vilja berätta en sak. Om en speciell händelse.

Det hände sej vid den tiden, då min mormor skulle dö, men de visste vi inte då. Det var jag och mamma - min mamma, hon som födde mej för trettiosju och ett halft år sen; med sin kropp.

Vi pratade i telefonen om mormor som låg på sjukhem och hade cancer. Mamma var så himlans lessen för att mormor beskyllt henne för att ha stulit nåt gammalt porslin. Jag försökte förklara att det hörde till sjukdomen att bli sådär konstigt elak. Mormor var senil, hade cancer för fjärde gången och var nittiotre år gammal. Båda brösten hade opererats bort redan, men nu hade hon cancer överallt. Hon låg på sjukhem och hade ungefär sex månader kvar av sitt liv.

Min mormor va en såndär rekorderlig gardinfru som gömde en kam under mattan. Precis exakt där  fransarna börjar, för att kunna kamma dem , om de blev trassliga. Det fanns aldrig ett dammkorn nånstans och kristallkronan skulle hon ju säkert ha vridit sej i graven om hon vetat att jag hade duschat, istället för att putsa en och en av prismorna (nä, den fungerar inte längre).

Hursom; jag och min mamma bestämde oss för att besöka mormor där på sjukhemmet, trots att hon var senilarg. Vi hade båda ca 20 mil var att åka från varsit håll och vi skulle bo i mormors lägenhet.

Hon hade ju flera månader kvar att leva mormor, så jag och min mamma hade lugn i sinnet när vi möttes upp. Det var vinter, men inte särskit halt på vägarna.  

Precis den här dagen, av alla möjliga dagar, hade vårdhemspersonalen ringt mamma hela dagen, utan resultat. När vi så stod där välkammade och fina för att möta lilla porslinsmormor, kom de emot oss under mycket allvarliga miner. Mormor låg denna dag för döden. Precis exakt då.

Hon såg ut som en liten grå skata. Hon klagade på att hon var så trött.

- Sov du mormor, sa morgan, min rödhåriga kusin och första stora kärlek!

- Sov du mormor. Jag grät. Mamma prasslade med sina valerianaörtpiller som hon är beroende av. Vi fick verkligen följa mormor ända in i döden. Och det var bland det vackraste jag upplevt.

Precis i ögonblicket då hennes andetag kom med längre och längre mellanrum sprang mamma omkring i sjukrummet och sa.

- Det är min mamma.

- Det är min mamma.

- Det är min mamma.

Sen dog mormor.

Vi skulle sova i mormors lägenhet. Mamma skrattade och grät. Jag var bara glad att jag fick finnas där för mamma. Hon hade ju förlorat sin livskälla - men jag hade min kvar.

Mormor hade varit djupt religiös. Man fick inte spela kort, supa, röka eller vara oanständigt på andra sätt. Min mamma gjorde allt det där ändå och under hela sitt liv tjuvrökte hon för mormor.

Det kändes väldigt konstigt att vara i mormors lägenhet som ju var död nu. Vi satt i köket. Allt var som vanligt, förutom just detta att mormor inte längre fanns.  

- Nä, sa mamma. Nu tar vi oss en sup! Hon plockade upp en kvarting ur handväskan och hällde upp. När hon fått spriten i blodet reste hon sej upp, tog en cigarett, tände den och rökte rätt ut i köket. Hon rökte i vardagsrummet också. Och hon skrattade.

Så får man väl inte göra? vad skulle mamma säga? och inte nog med det. Hon stökade till också. Knuffade på alla de blankputsade porslinsfigurerna. Stötte ner prydnadskuddarna på golvet. Hon askade i blomkrukan! Min mamma.

Jag såg en befrielse födas där i mormors lägenhet. Jag såg sorg, tårar och glädje. Min mamma har aldrig någonsin styrt mej. Just för att hon själv var så kontrollerad.

Det var det vackraste hon kunde ge.