Bladen faller - igen.
Det var väntat.
Precis som tanken att
vissna löv måste bort.
Allt upprepar sig.
Det vilar en stor trygghet i
att ingenting förändras.
Molnen hänger grå och tunga,
gör att färgerna i rummet blir
lätt suddiga och dova.
Vi tänder små värmeljus,
kurar ihop i soffan, nära, nära...
Ett tunt litet regn strilar
mot rutorna...
Ett brev ligger på bordet,
väntar på att öppnas...