Det var ditt leende som klibbade sig fast först

Jag sa det till dig,
du kunde inte ta emot det
det gjorde mig förbannad och förödmjukad!

Hur kan du sitta där och fortsätta le efter en sådan ansträngning?

Sen kom dina linjer till mina ögonglober, så hisnande vackra linjer, långa och smäckra som löpte längs dina armar
för att inte tala om din hals…

Din hals

Jag kan stirra på dem i evigheter,
som om dem är oupplysta gator och snåriga stigar som ingen har sett.

Jag förstår det nu, ingen har sett, har du sett?

Har du fått dem sedda av någon annan än mig?